Mobility

”När vi planerade workshopen för tillhandahållande och service av rullstolar var inte sport det första vi tänkte på. ”Det finns så många här som behöver enkla och välpassande stolar att sportrullstolar inte tycktes vara att tänka på” berättade Shukrat, ledare för projektet och biträdande regiondirektör för Operation Mercy.

”Men när vi hade möte med de lokala organisationerna för handikappade frågade alla oss om vi kunde beställa några sportrullstolar åt dem. En man berättade att han i 12 år önskat kunna hålla på med sport.”

Av den anledningen innehöll vår första container med rullstolar, som anlände december 2015, några sportrullstolar. Mindre än ett år senare kunde vi se den allra första rullstolsbasketturneringen i Tadzjikistans historia.

Operation Mercy tränade handikapporganisationernas medlemmar i strategi, taktik och konsten i att spela basketboll både i huvudstaden Dushanbe och i staden Khujand i norr. Efter mycken tid, svett och många blåsor var båda teamen, för både kvinnor och män, klara.

När vi samlades i Dushanbes nationalpark för att se starten, kunde man känna förväntningarna i luften och handikapporganisationernas medlemmars leende ansikten smittade av sig. Där var så mycket glädje och hopp kring händelsen. Där fanns också en stark känsla av tävling. De tävlande var vältränade och klara att kämpa – de var här för att vinna! En regeringstjänsteman kommenterade: ”när vi diskuterade en rullstolsbaskettävling trodde jag att det skulle vara omöjligt, att handikappade inte kan hålla på med sport! Men den här händelsen fick mig att ändra inställning – det är fantastiskt vad dessa människor kan göra. Den här sporten är spännande och kul!”

Många åskådare kom för att titta på, inklusive 35 personer från norra regionen som fick köra 5 timmar för att komma dit. Senare åt handikapporganisationens medlemmar tillsammans på restaurang när ägaren kom fram till dem och sa: ”jag såg er på TV i rullstolsbaskettävlingen. Jag står för notan.” Med tårar i ögonen berättade medlemmarna för oss att ”vi brukade vara osynliga, gömda och glömda av vårt folk men nu syns vi och behandlas som kändisar!”

När tävlingen var slut satt mannen som velat hålla på med sport sedan 12 år i sin sportrullstol och grät och grät helt öppet av glädje. Utan tvekan har den här händelsen gett hopp och byggt upp gemenskap i den här lilla centralasiatiska nationen.